*** Om vår stora grabb Leif ***

Leif han är min största son & då även först födda (-92). Han är en kille med båda fötterna på jorden. Älskar allt som gör livet värt att leva. Men hatar orättvisor. Så när något går honom emot, så hörs han över hela byggden *s*. Men det är bra att han, kan säga ifrån när något är fel. Lika gärna som han talar om när något är bra.

Han är ju helt tokig i ishockey. Vilket mamma bara hatade som pesten själv. Men efter ett par veckor, i ishallen. Så var mamma helt med på hans notor. Därav blir det en massa timmar i den kalla hallen. Men väl värd varje lagd timma.

Tror även att detta kan göra så att han håller sig på rätt sida av lagen. Hoppas det i alla fall. Det är ju lätt att glida in på fel spår om man inte har något att ta sig för. Det finns ju tyvärr många barn som inte har samma förutsättningar. Inte för att föräldrarna inte vill, men för att kassan kanske är lite för skral. Då är det heller inte lätt att låta barnen börja i en så dyr sport som detta dock ändå är. Men i våra ögon är det som sagt var, väl värt varenda krona.

Leffe har ju även provat att spela fotboll i tidigare skede. Var även där en riktig stjärna. Men vi förstod senare att detta kanske inte var helt rätt sport för honom. Därav började tankarna om hockey. Där trivs han som fisken i vattnet.

Ja detta var lite om min stora grabb Leif. //Bettan Nedan kan ni se vad han själv har skrivit *s*.

Detta är en presentation om Leif, och skriven av honom själv!

Mitt namn är Leif som ni ser ovan *s*. Jag är en ganska så lugn kille på 14 år och jag älskar verkligen Hockey. Jag har inte så många andra intressen men jag gillar att spela gitarr. Jag gick 1½ år i gitarr skolan i Torslanda jag lärde mig ganska snabbt faktiskt. Men som synd var slutade jag spela, jag tröttnade på att alla klagade när jag gjorde fel och sådant så jag la av helt enkelt. Men jag kan fortfarande spela och jag älskar det. Men inte mer om det.

Nu ska jag berätta lite om min barndom. Jag tar det från början det började med att jag blev född den 9/3 1992, jag bodde då i Öxabäck. Sen när jag var 1 år gammal så separerade min mamma och pappa. Sen så träffade mamma Thomas en kille med långt blont hår lite av en hårdrocks typ. Men mamma gillade han å jag med *s* han kom in i mitt liv som en räddande ängel, han gav mig allt jag behövde av en far. Han var den snällaste person jag någonsin mött. Jag började gilla honom snabbt.

Han spelade fotboll med mig när jag ville, jag fick det jag ville helt enkelt. Samt att han var i alla fall på mina födelsedagar bortsett från min biologiska far, som satt hemma i Gråbo och skyllde bort sig på att han hade ont i ryggen. Orkar inte el nej jag har inte tid JAG HAR INTE TID!!! Vad är det för svar har man inte tid för sin egen son?? Så kan man glömma att komma hit över huvud taget, eller hur??

Jag blev även väldigt ledsen när pappa skulle hämta mig över en helg. Han sa att han skulle komma vid 17 - 18 tiden, men han kom vid 21. Detta var lite om mig som barn och nu hoppas ni har förstått mitt läge i livet ha en trevlig dag!

/ Leif Dovermar